Ont ikväll...
Först vill ja bara säga TACK för alla era fina ord om förra inlägget. Det var verkligen pissjobbigt där borta och är ännu. Vad liten man är när det händer en nåt. det positiva är ju att jag försöker lägga om min livsstil och verkligen bli sundare.... Kroppen börjar ju minst sagt säga ifrån.
Har sluppit värken ett par dagar men ikväll har jag ont igen. Det bränner i mellangärdet o gör ont vid gallan... Har tagit smärtstillande o hoppas det släpper. Så fort jag får ont får jag ångest o blir livrädd för anfall... Väntar ju ännu på kallelsen om att få komma o prata om ev operation. Det kanske inte blir nån ju. Jag vill ju bli av med skiten så ja slipper gå o oroa mej för anfall hela tiden. Samtidigt är jag rädd för op... jag är ju överviktig vilket gör att det blir en risk att sövas... Vad är bäst liksom?? Jaja, bara att vänta o se vad som händer.
I fredags var jag iväg och gjorde ögonfransförlängning. Det var spännande och jag blev nöjd med resultatet! För mej kostade det 900 första gången o sen är det 550 för påfyllnad, vilket bör ske ca var 5-te vecka. Hur det håller beror på hur snabbt ens egna fransar växer, men 3-6 veckor e vanligast. Skönt att se lite fräsch ut o slippa mascara iaf ;)
I lördags hade Linda sin födelsedagsfest. Det var trevligt. Hon, jag o Hillevi partade vidare sen på Patricia o hade en rolig kväll/natt som alltid. Linda o ja stannade till stängning, dvs kl 05 ! Än är det krut i 2-barnsmorsan :D
I söndags fick Nettis sin efterlängtade bebis, en liten dotter. (Nettis som har Olivia, tindras bästis) Snopet värre, ja trodde på en kille :)
Har idag varit o shoppat en present åt lillskruttan, som fått namnet Kajsa. Olivia ska oxå få paket men det fixade vi på Cypern. Jag shoppade även present åt Peter som fyller 31 på lördag. Blir bara litet lugnt kalas för hans familj.
Är i övrigt trött på Tindras förskola. Jag förstår ju att kläder o saker kommer bort ibland, men det är såå ofta som vi får springa o leta ihjäl oss efter hennes byxor, tröjor, utekläder mm. Ibland hittas det, ibland inte. De tjatar om att kläderna ska namnas, o jag skriver hennes namn i alla hennes kläder! Ändå kommer det bort. Visst, hon e slarvig o glömmer lägga sakerna på sin hylla, men det har vi sagt till fröknarna, att de kanske kan försöka hjälpa henne komma ihåg. I morse när ja lämnade henne fick jag en pik " Åh har du en tjock tröja på dej idag, va bra, så som du frös igår" Ja men har ni kollat i hennes låda då, sa jag, för där ligger extrakläder, bland annat en fleecetröja. Sen idag när Peter hämtade henne var hon ute i bara tröja o ingen jacka. Hon va så varm sa de. Jaha???? Men det är HÖST nu och kyligt, har hon en jacka med sej ska den va på!! Blir så trött. Ska ta detta med dom i morgon. Allt har spårat ur, speciellt sen hon bytte avdelning! Skönt att hon går sista året nu. Vi lär inte sätta upp Alvin på den förskolan, tror vi ska sätta upp han på dagiset som e på skolan där vi tror Tindra ska gå. Hoppas det e bättre.....
Hon har kommit in på simskola nu förresten, så i slutet av oktober ska hon börja. Spännande :) Hon är lite nojjig över det hela, men det ska nog gå bra! Hon mår ännu bra iaf (väntar bara på alla höstens sjukdomar), vild som en, jag vet inte vad! Det går liksom inte att få henne lugn, hon har sjukt mkt energi!!
Alvin mår fint han med. Han pratar o har världens sötaste ljud för sej :) Vi kör på med smakisar o är inne på morot o palsternacka. Han gillar det :)
Nepp nu är d snart sovdags här... hej svejs!!
emma lisa o sussie
Linda hillevi o sandra
ja o linda
Har sluppit värken ett par dagar men ikväll har jag ont igen. Det bränner i mellangärdet o gör ont vid gallan... Har tagit smärtstillande o hoppas det släpper. Så fort jag får ont får jag ångest o blir livrädd för anfall... Väntar ju ännu på kallelsen om att få komma o prata om ev operation. Det kanske inte blir nån ju. Jag vill ju bli av med skiten så ja slipper gå o oroa mej för anfall hela tiden. Samtidigt är jag rädd för op... jag är ju överviktig vilket gör att det blir en risk att sövas... Vad är bäst liksom?? Jaja, bara att vänta o se vad som händer.
I fredags var jag iväg och gjorde ögonfransförlängning. Det var spännande och jag blev nöjd med resultatet! För mej kostade det 900 första gången o sen är det 550 för påfyllnad, vilket bör ske ca var 5-te vecka. Hur det håller beror på hur snabbt ens egna fransar växer, men 3-6 veckor e vanligast. Skönt att se lite fräsch ut o slippa mascara iaf ;)
I lördags hade Linda sin födelsedagsfest. Det var trevligt. Hon, jag o Hillevi partade vidare sen på Patricia o hade en rolig kväll/natt som alltid. Linda o ja stannade till stängning, dvs kl 05 ! Än är det krut i 2-barnsmorsan :D
I söndags fick Nettis sin efterlängtade bebis, en liten dotter. (Nettis som har Olivia, tindras bästis) Snopet värre, ja trodde på en kille :)
Har idag varit o shoppat en present åt lillskruttan, som fått namnet Kajsa. Olivia ska oxå få paket men det fixade vi på Cypern. Jag shoppade även present åt Peter som fyller 31 på lördag. Blir bara litet lugnt kalas för hans familj.
Är i övrigt trött på Tindras förskola. Jag förstår ju att kläder o saker kommer bort ibland, men det är såå ofta som vi får springa o leta ihjäl oss efter hennes byxor, tröjor, utekläder mm. Ibland hittas det, ibland inte. De tjatar om att kläderna ska namnas, o jag skriver hennes namn i alla hennes kläder! Ändå kommer det bort. Visst, hon e slarvig o glömmer lägga sakerna på sin hylla, men det har vi sagt till fröknarna, att de kanske kan försöka hjälpa henne komma ihåg. I morse när ja lämnade henne fick jag en pik " Åh har du en tjock tröja på dej idag, va bra, så som du frös igår" Ja men har ni kollat i hennes låda då, sa jag, för där ligger extrakläder, bland annat en fleecetröja. Sen idag när Peter hämtade henne var hon ute i bara tröja o ingen jacka. Hon va så varm sa de. Jaha???? Men det är HÖST nu och kyligt, har hon en jacka med sej ska den va på!! Blir så trött. Ska ta detta med dom i morgon. Allt har spårat ur, speciellt sen hon bytte avdelning! Skönt att hon går sista året nu. Vi lär inte sätta upp Alvin på den förskolan, tror vi ska sätta upp han på dagiset som e på skolan där vi tror Tindra ska gå. Hoppas det e bättre.....
Hon har kommit in på simskola nu förresten, så i slutet av oktober ska hon börja. Spännande :) Hon är lite nojjig över det hela, men det ska nog gå bra! Hon mår ännu bra iaf (väntar bara på alla höstens sjukdomar), vild som en, jag vet inte vad! Det går liksom inte att få henne lugn, hon har sjukt mkt energi!!
Alvin mår fint han med. Han pratar o har världens sötaste ljud för sej :) Vi kör på med smakisar o är inne på morot o palsternacka. Han gillar det :)
Nepp nu är d snart sovdags här... hej svejs!!
emma lisa o sussie
Linda hillevi o sandra
ja o linda
cypern
Ja, resan blev ju inte riktigt som vi tänkt oss. Jag orkar inte skriva om så jag kopierar det ja skrivit på bilddagboken.
Nu tänkte jag skriva ner lite om resan o gallstensanfallet. Detta skrev jag på sjukhuset "Lito private hospital" den 25 september 2011 :
Min älskade dotters födelsedag. Idag bli hon stora tjejen, 5 år! Men jag kan inte vara med och fira henne. Jag får inte se hennes lycka när hon öppnar sina presenter på hotellrummet. För jag ligger på sjukhus.På Cypern.På vår efterlängtade semester. Det var ju inte såhär det skulle bli. Jag har ju inte hunnit se nåt av cypern än. 5 dagar fick jag njuta av solen och hotellpoolerna men havet och allt annat har inte hunnits med.Allt känns som en mardröm, är detta verkligen på riktigt? Bli sjuk på semestern, i ett annat land, det är ju sånt som inte händer! Måste få ner lite på papper så jag inte glömmer eller förtränger denna resa.
Vi landade på Cypern fredagen den 16 sept. Vi njöt av några soliga o varma dagar (runt 30 grader varje dag) och tillbringade dom vid hotellpoolerna. Vi åt goda frukostar, luncher och middagar och kvällarna tillbringades i Lime bar där vi drack goda drinkar medans tindra var på minidisco o alvin sov i vagnen. Han har varit helt fantastisk, låtit oss äta i lugn o ro och bara varit så nöjd! Tindra träffade nya kompisar hon lekte med varje dag.
Jag kände redan innan vi reste att jag hade ont o mellangärdet, men trodde det va magkatarr då jag haft det flera ggr förr, så brydde mej aldrig om att gå o kolla det hos läkaren.Åt lite novalucol o tyckte det lindrade lite.Redan första dan på cypern kände jag att smärtan flyttade sej mer åt höger men tänkte inte så mkt på det.På onsdagen den 21:a solade o badade vi för att sen spela lite minigolf. Vi hade bokat bord på la tasca o innan dess tänkte jag vila lite för jag började få mensvärk.Peter tog barnen till affären och miniland.Jag slumrar till men vaknar med ett ryck av en enorm smärta i övre magen som går runt och bak i ryggen. Jag blir kallsvettig, illamående och yr. Får panik o ringde Peter o sa att de måste komma hem, sa att nåt är jävligt fel. Tindra skulle på filmkväll på miniland så han gick o lämnade henne där o då kräktes jag. Tog sen en resorb o kände mej lite bättre, trodde jag blivit matförgiftad eller hade vätskebrist.Hade dock ont till o från o va kallsvettig o hade hjärtklappning. Kände ändå att nåt ÄR fel och jag var orolig att det var hjärtat....ringde syster som sa att det lät som ett gallstensanfall. Blev inget med resturangen , peter köpte med sej mat hem o vi la oss tidigt. jag slumrade till men vaknade med hjärtklappning hela tiden, hade en enorm dödsångest. Peter va tvungen att hålla om mej hela natten, vilket han aldrig får annars då ja vill sova själv :) På morgonen bryter jag ihop o känner att jag bara vill hem. Vi går upp till receptionen där jag får prata med en läkare, jag sa att ja va orolig att d va hjärtat eller gallan. Han skickade mej då till sjukhuset Lito. En ambulans kom o hämtade mej och lämnade kvar en orolig Peter med 2 små barn...
På sjukhuset togs det blodprover, hjärtat kollades o jag fick ligga med dropp i väntan på ultraljud som skulle kolla gallan.Ul visade sen iaf att jag hade fullt av småsten i gallblåsan. Läkaren ville ha kvar mej över natten för att invänta provsvaren dan efter. Jag trodde jag då skulle bli hemskickad med lite mediciner. Så blev det inte. Proverna visade att levern var påverkad och mina ögonvitor började bli gula... Jag fick inte åka hem. Bröt ihop totalt...Peter och barnen kom till mej (tog ca 15 min från hotellet till sjukhuset med bil) Jag var ett vrak när de kom. Sån ångest och oro...vad skulle hända nu? Kunde inte stå still, bara skakade.
Dan efter togs nya prover, nytt utraljud och fick även göra magnetröntgen, samtidigt som ja fick en medicin in i venen... det var en otroligt obehaglig känsla, varm i hela kroppen o samtidigt fick ja mens som bara forsade... Tydligen är det en sten som fastnat i gången till levern, vilket måste rättas till, annars får jag inte flyga! Så i morgon ska jag göra ett, vad de kallar "enkelt ingrepp", jag ska åka till sjukhuset i Nicosia där de ska gå in med en slang i halsen o försöka ta ut stenen som sitter fast. Detta i vaket tillstånd. Jag vill inte, jag har panik!!! jag fixar inte detta! Snälla ta mej härifrån, detta händer inte!!! Jag har sån ångest så jag vet inte var jag ska ta vägen...Jag saknar min familj. Min fina karl som får dra hela lasset själv med barnen, samtidigt som han är orolig för mej.Som han gråtit, min älskling...Men han försöker hålla ut o visa sej stark så inte tindra känner av hans oro, så hon i alla fall får en bra semester...Han har träffat en familj som ställde upp o passade tindra då hon inte ville följa med hit, så han o alvin kom med lite duschgrejer och aftonbladet :) Jag vill ha semester med min familj, inte ligga på ett jävla sjukhus. Personalen är jätte gullig och jag får ju iaf öva engelska vilket är bra (försöker hitta positiva saker i det hela) Jag kan absolut mer än jag trott innan! Är väl annorlunda när det väl gäller o man inte har nåt val... Vi har även kontakt med Ving och sos international som i sin tur har kontakt med min läkare här. de flyger hem oss om det behövs men just nu vet jag ingenting. Är livrädd att nåt går fel så jag inte får åka hem med min familj på fredag. Hoppas det går bra och att värdena blir bättre... Nu ska jag försöka sova, skriver mer i morgon.
Fortsättning följer........
Jag skrev inte mer sen på sjukhuset. Men den 26-te åkte jag ambulans till Nicosia där ingreppet skulle göras. Jag sov ingenting den natten. Resan dit tog ca 1 timme. Väl framme var jag positivt överraskad. Sjukhuset var stort o ljust o fint. Fick sitta o vänta med en sköterska som var med mej, tillslut var det dags. Fick gå in o ja frågade om ja skulle sövas o de sa att jag skulle inte komma ihåg nåt av "operationen" så d va lugnt.... jag fattade ändå itne om ja skulle sövas eller va vaken. Fick pilla ut piercingarna (den i tungan satt som berg hehe) sen fick ja lägga mej på mage på britsen. Fick massa sladdar på mej som håller koll på hjärtat, extra syre in i näsan o så fick ja bita i nåt så munnen höll sej öppen. Samtidigt ger de väl mej nåt i droppet för ja minns hur jag såg slangen, o den var skit stor!!! tjock! sen började jag bli yr och ja minns att jag hann tänka att "jamen nu är ja sådär skönt snurrig så nu kan de stoppa i slangen" haha. sen vakna ja upp på ambulansbåren och allt var över o ja minns inte ett skit. Så det va ju smärtfritt o bra o ja va såååå glad att det va över.Antagligen va ja inte helt sövd utan de gav mej nåt som bara däckade mej...bra grej iaf :D var helt flummig o ringde peter o sa att allt va över, han o min släkt blev lättade såklart, alla har varit så oroliga.
Åkte tillbaka till Lito o fick prata med läkaren, mina levervärden va redan bättre o ögonen inte lika gula. Stenen var ute o jag har den i en burk här hemma, trevlig souvenir ;) Dagen efter, alltså den 27-de blev jag utskriven med mediciner och antibiotika. Grät som ett barn när ja mötte mina fina på hotellet. De sista dagarna blev dock inget att hurra över. Jag mådde otroligt dåligt psykiskt o kunde inte slappna av. Vågade knappt äta nåt, livrädd för nytt anfall. Oroade mej för flygresan, tänk om en sten till skulle fastna?? Hade ont runt hjärtat o bara mådde bajs helt enkelt. Har aldrig längtat hem från en semester förut men nu önskade jag verkligen att jag var hemma.
Höll på att få ångestatacker på flygplatsen men lyckades lugna ner mej så det inte spårade ur. Har aldrig nånsin kännt en sån enorm panikångest förut. Allt detta kanske inte låter som en stor grej för er, men för mej, ja för oss, var det hemskt. En extrem oro. När levern drabbas är det allvarligt... Jag överlevde flygresan iaf, bröt ihop när vi landade på arlanda, alla spänningar släppte.
I går åkte vi till akuten där de tog prover o så och proverna va bra än så länge. ska bli kallad till samtal ang ev operation så småningom. Vet inte hur det blir alltså. Nu gäller det att försöka undvika anfallen, ont har jag hela tiden, men de där anfallen vill jag helst slippa.. Ska alltså undvika fet mat, ägg, äpplen o så... får äta socker / kolhydrater o magert kött. helt tvärt om LCHF mao :) Jätte jobbigt att behöva hålla reda på sånt tycker jag... o allt innehåller ju fett men är väl mest att skippa det värsta som pizza, kebab, feta ostar o såser o sånt. Man får väl prova sej fram o se vad man reagerar på... men ajaj, vill inte ha sånt anfall igen. Jag är inte bra psykiskt heller än, det lär nog ta sin tid och jag lär kanske behöva hjälp att bearbeta detta, så jag inte blir rädd att resa o så, för det vill ja verkligen fortsätta med. Nu vet jag dessutom att sjukvården på cypern är riktigt bra, de kan sin sak. Men det va riktigt jobbigt att inte få va med barnen. O att kunna känna om alvin andas på natten o så, vlket jag alltid kollar :( Litade såklart på peter men ändå. Alla på hotellet har iaf varit jätte gulliga o frågat hur det är o tagit hand om han o kidsen. Har inte varit lätt att tänka på honom, att han sitter ensam om kvällarna o grubblar.... Nu hoppas vi på att få tillbaka en del på resan. alla sjukhusräkningar o sånt är redan betalt tack vare försäkring o sånt, tack o lov. det är inte lite pengar det handlar om.....
Nu vill jag bara bli frisk, må bra, sen ska ja gifta mej med min karl ;) jag mer eller mindre friade på sjukan så vi får väl se hur det går med bröllopsplaner hehe. Eller jag sa, nu fan åker vi hem o gifter oss, o det nappade han på ;) Jaja vi får se när det blir. Det är iaf sant att man kommer närmare varandra då man hamnar i krissituationer.
Nu vet ni (ni som orkat läsa) hur det gick till. Tack till er vänner som visar ert stöd. Ni är guld värda. PUSS
----------------------------------------------------------------------------------------
Långt inlägg blev det. Vet inte vad som mer finns att skriva om det. Jag mår väldigt dåligt psykiskt... har ont hela tiden, när jag ätit får jag mer ont vilket gör mej livrädd o jag tar då smärtstillande på en gång. Anfallen e ju oftast inte farliga men det var fruktansvärt o den paniken vill ja inte känna igen...Får man dock anfall är det akuten som gäller. Rädd att fler stenar ska fastna. Men men, det e bara att vänta på kallelsen så får ja se sen om det blir operation eller inte. Jag undviker äta sånt jag vet inte e bra just nu, samtidigt ska man ju våga prova sej fram för att veta vad man reagerar på...
----------------------------------------------------------------------------------------
Idag var vi på bvc med barnen. Tindra kollade sin syn igen o denna gången gick det problemfritt så inga brillor behövs. skönt det :) Alvin vägdes o mättes. Han väger nu nästan 6 kg o är 61,5 cm lång :) så uppåt går det. Har börjat med lite smakpotioner nu med. Lite blandad förtjusning hihi. Han e så söt när han smaskar på potatispurén. I morgon blir han 4 månader. Och tindra som blivit 5. galet ju.
I går hade vi besök av syster lotta med familj. de var i sthlm o kommer troligen flytta upp hit till nästa sommar = LYCKA :) vill ha nån släkt nära så ja e super glad. Vi babblade massa o tindra fick födelsedagspresenter.
På fredag ska ja göra fransförlängning o på lördag ska jag på lindas fest, om magen inte kraschar igen. Blir skoj.
Lite bilder nu då. Blev inte så många roliga då vi mest va på hotellet (o sjukhus)
2 timmar efter vi spelat minigolf kom anfallet
tindra 5 år
besökte ett tivoli
tindra gör bomben
jag på sjukhuset... längtar ut
lilla skitstenen de tog bort.
alvin får smaka på mat :)
Nu tänkte jag skriva ner lite om resan o gallstensanfallet. Detta skrev jag på sjukhuset "Lito private hospital" den 25 september 2011 :
Min älskade dotters födelsedag. Idag bli hon stora tjejen, 5 år! Men jag kan inte vara med och fira henne. Jag får inte se hennes lycka när hon öppnar sina presenter på hotellrummet. För jag ligger på sjukhus.På Cypern.På vår efterlängtade semester. Det var ju inte såhär det skulle bli. Jag har ju inte hunnit se nåt av cypern än. 5 dagar fick jag njuta av solen och hotellpoolerna men havet och allt annat har inte hunnits med.Allt känns som en mardröm, är detta verkligen på riktigt? Bli sjuk på semestern, i ett annat land, det är ju sånt som inte händer! Måste få ner lite på papper så jag inte glömmer eller förtränger denna resa.
Vi landade på Cypern fredagen den 16 sept. Vi njöt av några soliga o varma dagar (runt 30 grader varje dag) och tillbringade dom vid hotellpoolerna. Vi åt goda frukostar, luncher och middagar och kvällarna tillbringades i Lime bar där vi drack goda drinkar medans tindra var på minidisco o alvin sov i vagnen. Han har varit helt fantastisk, låtit oss äta i lugn o ro och bara varit så nöjd! Tindra träffade nya kompisar hon lekte med varje dag.
Jag kände redan innan vi reste att jag hade ont o mellangärdet, men trodde det va magkatarr då jag haft det flera ggr förr, så brydde mej aldrig om att gå o kolla det hos läkaren.Åt lite novalucol o tyckte det lindrade lite.Redan första dan på cypern kände jag att smärtan flyttade sej mer åt höger men tänkte inte så mkt på det.På onsdagen den 21:a solade o badade vi för att sen spela lite minigolf. Vi hade bokat bord på la tasca o innan dess tänkte jag vila lite för jag började få mensvärk.Peter tog barnen till affären och miniland.Jag slumrar till men vaknar med ett ryck av en enorm smärta i övre magen som går runt och bak i ryggen. Jag blir kallsvettig, illamående och yr. Får panik o ringde Peter o sa att de måste komma hem, sa att nåt är jävligt fel. Tindra skulle på filmkväll på miniland så han gick o lämnade henne där o då kräktes jag. Tog sen en resorb o kände mej lite bättre, trodde jag blivit matförgiftad eller hade vätskebrist.Hade dock ont till o från o va kallsvettig o hade hjärtklappning. Kände ändå att nåt ÄR fel och jag var orolig att det var hjärtat....ringde syster som sa att det lät som ett gallstensanfall. Blev inget med resturangen , peter köpte med sej mat hem o vi la oss tidigt. jag slumrade till men vaknade med hjärtklappning hela tiden, hade en enorm dödsångest. Peter va tvungen att hålla om mej hela natten, vilket han aldrig får annars då ja vill sova själv :) På morgonen bryter jag ihop o känner att jag bara vill hem. Vi går upp till receptionen där jag får prata med en läkare, jag sa att ja va orolig att d va hjärtat eller gallan. Han skickade mej då till sjukhuset Lito. En ambulans kom o hämtade mej och lämnade kvar en orolig Peter med 2 små barn...
På sjukhuset togs det blodprover, hjärtat kollades o jag fick ligga med dropp i väntan på ultraljud som skulle kolla gallan.Ul visade sen iaf att jag hade fullt av småsten i gallblåsan. Läkaren ville ha kvar mej över natten för att invänta provsvaren dan efter. Jag trodde jag då skulle bli hemskickad med lite mediciner. Så blev det inte. Proverna visade att levern var påverkad och mina ögonvitor började bli gula... Jag fick inte åka hem. Bröt ihop totalt...Peter och barnen kom till mej (tog ca 15 min från hotellet till sjukhuset med bil) Jag var ett vrak när de kom. Sån ångest och oro...vad skulle hända nu? Kunde inte stå still, bara skakade.
Dan efter togs nya prover, nytt utraljud och fick även göra magnetröntgen, samtidigt som ja fick en medicin in i venen... det var en otroligt obehaglig känsla, varm i hela kroppen o samtidigt fick ja mens som bara forsade... Tydligen är det en sten som fastnat i gången till levern, vilket måste rättas till, annars får jag inte flyga! Så i morgon ska jag göra ett, vad de kallar "enkelt ingrepp", jag ska åka till sjukhuset i Nicosia där de ska gå in med en slang i halsen o försöka ta ut stenen som sitter fast. Detta i vaket tillstånd. Jag vill inte, jag har panik!!! jag fixar inte detta! Snälla ta mej härifrån, detta händer inte!!! Jag har sån ångest så jag vet inte var jag ska ta vägen...Jag saknar min familj. Min fina karl som får dra hela lasset själv med barnen, samtidigt som han är orolig för mej.Som han gråtit, min älskling...Men han försöker hålla ut o visa sej stark så inte tindra känner av hans oro, så hon i alla fall får en bra semester...Han har träffat en familj som ställde upp o passade tindra då hon inte ville följa med hit, så han o alvin kom med lite duschgrejer och aftonbladet :) Jag vill ha semester med min familj, inte ligga på ett jävla sjukhus. Personalen är jätte gullig och jag får ju iaf öva engelska vilket är bra (försöker hitta positiva saker i det hela) Jag kan absolut mer än jag trott innan! Är väl annorlunda när det väl gäller o man inte har nåt val... Vi har även kontakt med Ving och sos international som i sin tur har kontakt med min läkare här. de flyger hem oss om det behövs men just nu vet jag ingenting. Är livrädd att nåt går fel så jag inte får åka hem med min familj på fredag. Hoppas det går bra och att värdena blir bättre... Nu ska jag försöka sova, skriver mer i morgon.
Fortsättning följer........
Jag skrev inte mer sen på sjukhuset. Men den 26-te åkte jag ambulans till Nicosia där ingreppet skulle göras. Jag sov ingenting den natten. Resan dit tog ca 1 timme. Väl framme var jag positivt överraskad. Sjukhuset var stort o ljust o fint. Fick sitta o vänta med en sköterska som var med mej, tillslut var det dags. Fick gå in o ja frågade om ja skulle sövas o de sa att jag skulle inte komma ihåg nåt av "operationen" så d va lugnt.... jag fattade ändå itne om ja skulle sövas eller va vaken. Fick pilla ut piercingarna (den i tungan satt som berg hehe) sen fick ja lägga mej på mage på britsen. Fick massa sladdar på mej som håller koll på hjärtat, extra syre in i näsan o så fick ja bita i nåt så munnen höll sej öppen. Samtidigt ger de väl mej nåt i droppet för ja minns hur jag såg slangen, o den var skit stor!!! tjock! sen började jag bli yr och ja minns att jag hann tänka att "jamen nu är ja sådär skönt snurrig så nu kan de stoppa i slangen" haha. sen vakna ja upp på ambulansbåren och allt var över o ja minns inte ett skit. Så det va ju smärtfritt o bra o ja va såååå glad att det va över.Antagligen va ja inte helt sövd utan de gav mej nåt som bara däckade mej...bra grej iaf :D var helt flummig o ringde peter o sa att allt va över, han o min släkt blev lättade såklart, alla har varit så oroliga.
Åkte tillbaka till Lito o fick prata med läkaren, mina levervärden va redan bättre o ögonen inte lika gula. Stenen var ute o jag har den i en burk här hemma, trevlig souvenir ;) Dagen efter, alltså den 27-de blev jag utskriven med mediciner och antibiotika. Grät som ett barn när ja mötte mina fina på hotellet. De sista dagarna blev dock inget att hurra över. Jag mådde otroligt dåligt psykiskt o kunde inte slappna av. Vågade knappt äta nåt, livrädd för nytt anfall. Oroade mej för flygresan, tänk om en sten till skulle fastna?? Hade ont runt hjärtat o bara mådde bajs helt enkelt. Har aldrig längtat hem från en semester förut men nu önskade jag verkligen att jag var hemma.
Höll på att få ångestatacker på flygplatsen men lyckades lugna ner mej så det inte spårade ur. Har aldrig nånsin kännt en sån enorm panikångest förut. Allt detta kanske inte låter som en stor grej för er, men för mej, ja för oss, var det hemskt. En extrem oro. När levern drabbas är det allvarligt... Jag överlevde flygresan iaf, bröt ihop när vi landade på arlanda, alla spänningar släppte.
I går åkte vi till akuten där de tog prover o så och proverna va bra än så länge. ska bli kallad till samtal ang ev operation så småningom. Vet inte hur det blir alltså. Nu gäller det att försöka undvika anfallen, ont har jag hela tiden, men de där anfallen vill jag helst slippa.. Ska alltså undvika fet mat, ägg, äpplen o så... får äta socker / kolhydrater o magert kött. helt tvärt om LCHF mao :) Jätte jobbigt att behöva hålla reda på sånt tycker jag... o allt innehåller ju fett men är väl mest att skippa det värsta som pizza, kebab, feta ostar o såser o sånt. Man får väl prova sej fram o se vad man reagerar på... men ajaj, vill inte ha sånt anfall igen. Jag är inte bra psykiskt heller än, det lär nog ta sin tid och jag lär kanske behöva hjälp att bearbeta detta, så jag inte blir rädd att resa o så, för det vill ja verkligen fortsätta med. Nu vet jag dessutom att sjukvården på cypern är riktigt bra, de kan sin sak. Men det va riktigt jobbigt att inte få va med barnen. O att kunna känna om alvin andas på natten o så, vlket jag alltid kollar :( Litade såklart på peter men ändå. Alla på hotellet har iaf varit jätte gulliga o frågat hur det är o tagit hand om han o kidsen. Har inte varit lätt att tänka på honom, att han sitter ensam om kvällarna o grubblar.... Nu hoppas vi på att få tillbaka en del på resan. alla sjukhusräkningar o sånt är redan betalt tack vare försäkring o sånt, tack o lov. det är inte lite pengar det handlar om.....
Nu vill jag bara bli frisk, må bra, sen ska ja gifta mej med min karl ;) jag mer eller mindre friade på sjukan så vi får väl se hur det går med bröllopsplaner hehe. Eller jag sa, nu fan åker vi hem o gifter oss, o det nappade han på ;) Jaja vi får se när det blir. Det är iaf sant att man kommer närmare varandra då man hamnar i krissituationer.
Nu vet ni (ni som orkat läsa) hur det gick till. Tack till er vänner som visar ert stöd. Ni är guld värda. PUSS
----------------------------------------------------------------------------------------
Långt inlägg blev det. Vet inte vad som mer finns att skriva om det. Jag mår väldigt dåligt psykiskt... har ont hela tiden, när jag ätit får jag mer ont vilket gör mej livrädd o jag tar då smärtstillande på en gång. Anfallen e ju oftast inte farliga men det var fruktansvärt o den paniken vill ja inte känna igen...Får man dock anfall är det akuten som gäller. Rädd att fler stenar ska fastna. Men men, det e bara att vänta på kallelsen så får ja se sen om det blir operation eller inte. Jag undviker äta sånt jag vet inte e bra just nu, samtidigt ska man ju våga prova sej fram för att veta vad man reagerar på...
----------------------------------------------------------------------------------------
Idag var vi på bvc med barnen. Tindra kollade sin syn igen o denna gången gick det problemfritt så inga brillor behövs. skönt det :) Alvin vägdes o mättes. Han väger nu nästan 6 kg o är 61,5 cm lång :) så uppåt går det. Har börjat med lite smakpotioner nu med. Lite blandad förtjusning hihi. Han e så söt när han smaskar på potatispurén. I morgon blir han 4 månader. Och tindra som blivit 5. galet ju.
I går hade vi besök av syster lotta med familj. de var i sthlm o kommer troligen flytta upp hit till nästa sommar = LYCKA :) vill ha nån släkt nära så ja e super glad. Vi babblade massa o tindra fick födelsedagspresenter.
På fredag ska ja göra fransförlängning o på lördag ska jag på lindas fest, om magen inte kraschar igen. Blir skoj.
Lite bilder nu då. Blev inte så många roliga då vi mest va på hotellet (o sjukhus)
2 timmar efter vi spelat minigolf kom anfallet
tindra 5 år
besökte ett tivoli
tindra gör bomben
jag på sjukhuset... längtar ut
lilla skitstenen de tog bort.
alvin får smaka på mat :)
